Kameler i Anderna?

Guanacon
En tålig och uthållig skönhet

Man skulle kanske tro att en så vacker skapelse med så fina anletsdrag skulle vara mycket känslig. Men guanacon förekommer ofta på de kargaste av platser, alltifrån de höga Anderna till Patagonien i södra Argentina och Tierra del Fuego i södra Chile. I dessa ogästvänliga miljöer äter guanacon stjälkar och rötter och dricker det vatten som finns, även om det är bräckt. Guanacon är en god simmare, och när den springer kan den komma upp i en hastighet av 65 kilometer i timmen. Den har kraftiga ögonfransar som skyddar ögonen mot vind, sol och damm. Tyvärr har guanacon jagats av giriga tjuvskyttar för köttets, skinnets och ullens skull. Guanacons ull är finare än alpackans.

Alpackan
Rejält påpälsad

Alpackan har en tjock och lurvig hellång ”ylletröja” och klarar sig därför bra i en trakt där klimatet är kallt och där det under ett dygn kan förekomma temperaturväxlingar på 50 grader. Alpackans mjuka ull är slitstarkare än fårull. Även om alpackan med hjälp av sin spetsiga nos kan nå de strån av fjädergräs som växer i smala skrevor mellan klippblocken, föredrar det här kramgoa djuret fuktigare områden där det kan äta av det späda gräset. I likhet med andra lamadjur kan alpackan klara sig i flera dagar utan vatten.

Vikunjan
Exklusivt klädd

Vikunjan lever högt uppe i Anderna, där temperaturen ofta ligger runt fryspunkten, men dess korthåriga, lätta päls ger den fullgott skydd. Fibrerna i ullen anses vara de finaste som finns i djurvärlden. Till utstyrseln hör en ulltapp framtill på bröstet, vilken tjänar som halsduk. En vuxen vikunja ger mindre än ett kilo ull vartannat år, så denna exklusiva fiber är sällsynt – och dyr. En meter tyg av fin vikunjaull kan kosta över 25 000 kronor.

Under inkariket stiftades lagar för att skydda vikunjan. Man började hålla en speciell ullklippningshögtid, kallad chaccu, och kungligheterna var de enda som fick privilegiet att bära kläder gjorda av vikunjans ull. På senare år har man återinfört chaccu-högtiden, och särskilda lagar har antagits som skyddar arten mot tjuvskyttar.

Ett viktigt inslag under de här festligheterna är att man fångar in vilda vikunjor i en stor trattliknande inhägnad med en öppning som är 300 meter bred. När vikunjorna fångats in skär man av ullen, och sedan släpps de genast fria igen.

Laman
Andernas arbetshäst

Laman är inte lika stark som en åsna och inte lika snabb som en häst, men den överträffar dem båda som ett värdefullt packdjur. Den kan faktiskt bära upp till 60 kilo på ryggen. Men om den känner att bördan är för tung, sätter den sig bara ner och rör sig inte ur fläcken förrän man har plockat bort så mycket att den blir nöjd. Försöker man tvinga laman till lydnad kan det hända att den stöter upp mat från den första av sina tre magar och spottar ut den med häpnadsväckande precision och styrka.

I allmänhet är ändå lamorna fogliga, och en hänsynsfull djurskötare kan föra en lång karavan av lamor över ogästvänliga höga platåer där inga andra packdjur klarar av syrebristen. Tack vare lamornas förmåga att ta sig fram i bergig terräng används de nu som packdjur inte bara i Anderna utan också i de italienska alperna. Lamans rep, sele och filt kan vara tillverkade av dess egen ull.