KAN RELIGIONEN FÖRENA MÄNSKLIGHETEN?

Förenade genom
KÄRLEKEN TILL GUD

NÄR den kristna församlingen bildades under det första århundradet var enhet ett av dess viktigaste kännetecken – trots att medlemmarna kom från vitt skilda platser och hade olika bakgrund. Dessa tillbedjare av den sanne Guden kom från länder i Asien, Europa och Afrika. Några av dem hade varit präster eller soldater, andra var slavar, flyktingar, handelsmän, yrkesmän och affärsfolk. Vissa var judar och andra var folk av nationerna. Många hade varit äktenskapsbrytare, drinkare, tjuvar eller utsugare. En del hade utfört homosexuella handlingar. Men när de blev kristna övergav de sitt felaktiga handlingssätt och blev nära förenade i tron.

Hur gick det till? Hur kunde kristendomen under det första århundradet förena alla dessa människor? Hur kunde de hålla fred med varandra och med människor i allmänhet? Varför tog de inte del i revolter och konflikter? Varför var kristendomen under det första århundradet så annorlunda jämfört med de större religionerna i vår tid?

Vad förenade församlingens medlemmar?

Det som framför allt förenade de kristna under det första århundradet var deras kärlek till Gud. De förstod att de först och främst var förpliktade att älska den sanne Guden, Jehova, med hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt sinne. Aposteln Petrus, som var jude, fick till exempel i uppdrag att besöka en utlänning, en person som han normalt inte skulle ha något nära umgänge med. Det som fick honom att lyda var främst kärlek till Jehova. Petrus och andra av de första kristna hade ett nära förhållande till Gud, ett förhållande som var grundat på exakt kunskap om hans personlighet, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Med tiden förstod alla sanna tillbedjare av Jehova att han ville att de skulle vara ”förenade i samma sinne och i samma tankegång”. (1 Korinthierna 1:10; Matteus 22:37; Apostlagärningarna 10:1–35)

De kristna förenades också genom sin tro på Jesus Kristus. De ville följa tätt i hans fotspår. Jesus gav dem befallningen: ”Alldeles som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:34, 35) Den här kärleken skulle vara självuppoffrande och djup, inte ytlig. Vad skulle resultatet bli? Jesus bad angående dem som satte tro till honom: ”Jag [framställer] en begäran ... att de alla skall vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också skall vara i gemenskap med oss.” (Johannes 17:20, 21; 1 Petrus 2:21)

Jehova utgöt sin heliga ande, eller verksamma kraft, över sina sanna tjänare. Denna ande bidrog till enheten bland dem. Den gjorde det möjligt för dem att förstå bibliska läror som sedan godtogs i alla församlingar. De som tillbad Jehova förkunnade samma budskap – helgandet av Jehovas namn genom Guds messianska kungarike, en himmelsk regering som skall härska över hela mänskligheten. De första kristna förstod att de inte fick vara någon ”del av den här världen”. Så när det blev oroligheter i samhället eller när det uppstod militära konflikter bevarade de kristna sin neutralitet. De strävade efter att hålla fred med alla. (Johannes 14:26; 18:36; Matteus 6:9, 10; Apostlagärningarna 2:1–4; Romarna 12:17–21)

Alla kristna tog på sig ansvaret att bevara enheten. Hur gjorde de det? Genom att se till att deras uppförande var i harmoni med Bibeln. Därför skrev aposteln Paulus till de kristna: ”Lägg bort den gamla personligheten, som svarar mot ert tidigare uppförande” och ”ta på er den nya personligheten”. (Efesierna 4:22–32)

Trots sin skiftande bakgrund var de första kristna förenade

Enheten bevaras

De kristna under det första århundradet var naturligtvis ofullkomliga, och därför kunde det uppstå situationer som satte deras enhet på prov. I Apostlagärningarna 6:1–6 berättas det till exempel att det uppstod en meningsskiljaktighet mellan grekisktalande judiska kristna och hebreisktalande. De som talade grekiska tyckte att de blev diskriminerade. Men så snart apostlarna blev upplysta om problemet, löste de det snabbt och rättvist. Senare ledde en lärofråga till en tvist om icke-judars förpliktelser i den kristna församlingen. Ett beslut grundat på Bibelns principer fattades, och det beslutet accepterades av alla i församlingarna. (Apostlagärningarna 15:1–29)

De här exemplen visar att meningsskiljaktigheter i den första kristna församlingen inte ledde till etnisk splittring eller till någon varaktig oenighet i lärofrågor. Och vad var orsaken? De förenande faktorerna: Att de hade kärlek till Jehova, hade tro på Jesus Kristus, visade självuppoffrande kärlek till varandra, godtog den heliga andens vägledning, hade en enhetlig förståelse av Bibelns läror och var villiga att förändra sitt uppförande. Dessa faktorer var så kraftfulla att enheten och friden inom församlingen kunde bevaras.

Förenade i tillbedjan i vår tid

Kan enhet uppnås på samma sätt i vår tid? Kan dessa faktorer än i dag förena medlemmar av en religion och göra det möjligt för dem att hålla fred och frid med alla olika slag av människor i alla delar av världen? Ja, det kan de verkligen! Jehovas vittnen i 230 länder och områden är förenade i ett världsomfattande brödraskap. Och deras enhet är ett resultat av samma faktorer som förenade de kristna under det första århundradet.

Det som framför allt bidrar till enheten bland Jehovas vittnen är deras hängivenhet för Jehova Gud. Det innebär att de under alla omständigheter försöker vara lojala mot honom. De som är vittnen för Jehova utövar också tro på Jesus Kristus och det han lärde. Dessa kristna visar sina medtillbedjare självuppoffrande kärlek och förkunnar samma goda nyheter om Guds kungarike var de än är verksamma på jorden. De är glada över att få tala om Guds kungarike med alla människor oberoende av deras trosuppfattningar, etniska tillhörighet, nationalitet eller sociala ställning. Jehovas vittnen bevarar sig också neutrala när det gäller världens angelägenheter, och det hjälper dem att stå emot de politiska, kulturella, sociala och kommersiella påtryckningar som har en så splittrande verkan på människor. Alla vittnen godtar sin förpliktelse att understödja enheten genom att uppföra sig i överensstämmelse med Bibelns normer.

En enhet som tilltalar andra

Denna enhet har ofta väckt intresse hos personer som inte är Jehovas vittnen. Ilse,* till exempel, var katolsk nunna i ett kloster i Tyskland. Vad gjorde att hon drogs till Jehovas vittnen? Ilse berättar: ”De är de bästa människor jag någonsin träffat. De går inte ut i krig, och de gör ingenting som skadar andra. De vill hjälpa människor att få leva lyckliga på en paradisisk jord under Guds kungarikes styre.”

Ett annat exempel är Günther, som var tysk soldat och stationerad i Frankrike under andra världskriget. En dag höll en protestantisk präst gudstjänst för soldaterna i Günthers förband. Prästen bad om välsignelse, beskydd och seger. Efter gudstjänsten intog Günther sin plats som vaktpost. I kikaren såg han hur fiendesoldater på andra sidan stridslinjen också var med vid en gudstjänst som leddes av en präst. Günther sade senare: ”Troligen bad den prästen också om välsignelse, beskydd och seger. Jag undrade hur kristna kyrkor kunde befinna sig på motsatta sidor i samma krig.” Dessa intryck etsade sig fast i Günthers minne. När han senare kom i kontakt med Jehovas vittnen, som inte tar del i krig, blev han en del av deras världsomfattande brödraskap.

Ashok och Feema tillhörde en österländsk religion. I sitt hem hade de ett altare tillägnat en gud. När allvarlig sjukdom drabbade familjen började de tänka över sin religion. Under sina samtal med Jehovas vittnen tog Ashok och Feema intryck av Bibelns läror och av den kärlek som de lade märke till bland vittnena. De är nu ivriga förkunnare av de goda nyheterna om Jehovas kungarike.

Ilse, Günther, Ashok och Feema är förenade med miljoner andra Jehovas vittnen i ett världsvitt brödraskap. De tror på Bibelns löfte om att samma faktorer som nu förenar dem i tillbedjan snart kommer att förena alla människor som lyder Gud. Då skall det aldrig mer förekomma grymheter, oenighet och splittring i religionens namn. Hela världen kommer att vara förenad i tillbedjan av den sanne Guden, Jehova. (Uppenbarelseboken 21:4, 5)

*  Några av namnen i den här artikeln är utbytta.