Kommer
de döda att
få liv igen?

Uppståndelsen
En underbar framtidsutsikt

TRON på en uppståndelse är mycket utbredd. I islams heliga bok, Koranen, ägnas ett helt kapitel åt uppståndelsen. I sura 75 heter det bland annat: ”Jag kallar till vittne Uppståndelsens dag! ... Tror människan att Vi inte förmår sätta samman hennes ben [på nytt]? ... Hon frågar [misstroget]: ’Och denna Uppståndelsens dag, när kommer den?’ ... Skulle då denne [Skapare] inte ha makt att uppväcka de döda till nytt liv?” (Sura 75:1–6, 40)

I The New Encyclopædia Britannica konstateras det: ”Inom zoroastrismen finns tron på en slutlig seger över det onda, en allmän uppståndelse, en slutgiltig dom och återställelsen av en renad jord för de rättfärdiga.”

I Encyclopaedia Judaica definieras uppståndelsen som ”tron att de döda slutligen skall återföras till livet i sina kroppar och leva igen på jorden”. I samma uppslagsverk framhålls det också att judaismen formellt antagit trosuppfattningen att människan har en odödlig själ och att detta skapar ett dilemma. Det heter där: ”I själva verket står de båda trosuppfattningarna, tron på uppståndelsen och tron på själens odödlighet, i strid med varandra.”

Hinduismen lär att människan återföds gång på gång, dvs. genomgår flera reinkarnationer. Om det skulle stämma, måste människan ha en själ som lever vidare efter döden. I en av hinduernas heliga böcker, Bhagavadgita, heter det: ”Men förgängligt, vet, är det, som genomtränger alltet här: och detta oförgängliga [själen] förstörs av ingen någonsin.” (K. F. Johanssons översättning i Främmande religionsurkunder)

Buddhismen skiljer sig från hinduismen i det avseendet att den förnekar att det finns en odödlig själ. Inte desto mindre tror många av dagens buddhister i Fjärran Östern på själavandringen och på själens odödlighet.*

Förvirrande uppfattningar om uppståndelsen

Vid begravningar som förrättas av kristenhetens kyrkor talar man ofta om både uppståndelsen och själens odödlighet. Präster i anglikanska kyrkan läser vanligtvis upp orden: ”Då det behagat den allsmäktige Guden att i sin stora barmhärtighet kalla till sig vår käre bortgångne broders själ, överlämnar vi härmed hans kropp till marken. Av jord är du tagen, och jord skall du åter bli. Vi har det säkra hoppet om uppståndelsen till evigt liv genom vår Herre Jesus Kristus.” (The Book of Common Prayer)

De här orden kanske får någon att undra om Bibeln talar om en uppståndelse eller om den lär att människan har en odödlig själ. Lägg märke till vad den franske protestantiske professorn Oscar Cullmann skriver i sin bok Immortalité de l’âme ou Résurrection des morts?: ”Det är en radikal skillnad mellan den kristna förväntan på de dödas uppståndelse och den grekiska tron på själens odödlighet. ... Även om kristenheten senare upprättade en länk mellan dessa båda trosuppfattningar och den vanlige kristne i våra dagar fullständigt blandar ihop dem, ser jag inget skäl till att dölja vad jag och flertalet forskare anser vara sanningen. ... Nya testamentets liv och tänkesätt behärskas helt av tron på uppståndelsen. ... Hela människan, som faktiskt är död, återförs till liv genom en ny skapelseakt av Gud.”

Det är inte så konstigt att det råder förvirring bland människor i allmänhet om döden och uppståndelsen. För att reda ut förvirringen behöver vi vända oss till Bibeln, där vi kan få reda på sanningar som uppenbarats av människans Skapare, Jehova Gud. I Bibeln berättas det om flera personer som fick uppstå. Låt oss se närmare på fyra av de här skildringarna och undersöka vad de kan lära oss om uppståndelsen.

”Kvinnor fick igen sina döda genom uppståndelse”

Elia bad att Jehova skulle ge pojken liv igen

I sitt brev till judar som hade blivit kristna skrev aposteln Paulus att trogna kvinnor hade ”fått igen sina döda genom uppståndelse”. (Hebréerna 11:35) En av kvinnorna bodde i Sarefat, en fenicisk stad i närheten av Sidon vid Medelhavets kust. Hon var en änka som gästfritt hade tagit emot Guds profet Elia och gett honom mat till och med under en tid av svår hungersnöd. Sorgligt nog blev den här kvinnans son sjuk och dog. Elia bar genast upp honom till takkammaren där han bodde och bad att Jehova skulle ge pojken liv igen. Ett underverk inträffade, och pojken ”fick liv”. Elia förde tillbaka pojken till hans mor och sade: ”Se, din son lever.” Hur reagerade hon? Hon blev överlycklig och sade: ”Nu vet jag verkligen att du är en Guds man och att Jehovas ord i din mun är sanning.” (1 Kungaboken 17:22–24)

Nästan 10 mil söder om Sarefat bodde ett gästfritt par som visade omtanke om Elias efterträdare, profeten Elisa. Hustrun var en välbärgad kvinna i sin hemstad, Sunem. Hon och hennes man lät Elisa bo i en takkammare i deras hem. De sörjde över att de inte hade några barn, men sorgen vändes till glädje när kvinnan födde en son. När pojken blev äldre följde han ofta med skördemännen och sin far ut på fälten. Så plötsligt en dag hände något tragiskt. Pojken klagade över att han hade huvudvärk. En tjänare skyndade sig då hem med honom. Där satte sig hans mor med honom i knät, men till slut dog han. Hon blev alldeles ifrån sig och beslöt att tillkalla Elisa för att få hjälp. Tillsammans med en tjänare reste hon mot nordväst till berget Karmel, där Elisa befann sig.

När Elisa fick reda på vad som hänt sände han sin medhjälpare, Gehasi, att gå i förväg, och denne fann att pojken mycket riktigt var död. Elisa och kvinnan följde efter, men vad hände när de till slut kom fram till Sunem? I skildringen i 2 Kungaboken 4:32–37 sägs det: ”Till slut kom Elisa in i huset, och se, där låg pojken död på hans vilobädd. Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till Jehova. Sedan steg han upp och lade sig över barnet och lade sin mun mot hans mun och sina ögon mot hans ögon och sina händer mot hans händer och förblev böjd över honom, och barnets kropp blev då varm. Så gick han åter omkring i huset, en gång åt ena hållet och en gång åt andra hållet, och därefter steg han upp och böjde sig över honom. Då nös pojken sju gånger, och sedan slog pojken upp ögonen. Han ropade nu på Gehasi och sade: ’Kalla hit sunemitiskan.’ Då kallade han på henne, och hon kom in till honom. Sedan sade han: ’Lyft upp din son.’ Hon kom då in och föll ner för hans fötter och böjde sig ner till jorden för honom, och så lyfte hon upp sin son och gick ut.”

Precis som änkan i Sarefat förstod kvinnan från Sunem att det som hade hänt var ett resultat av Guds kraft. Båda de här kvinnorna kände stor glädje när Gud uppväckte deras älskade barn.

Personer som uppväcktes på Jesu tid

Ungefär 900 år senare uppväcktes en person strax norr om Sunem, utanför staden Nain. När Jesus Kristus och hans lärjungar färdades från Kapernaum och närmade sig Nains port mötte de ett begravningsfölje, och Jesus lade märke till en änka som hade förlorat sin ende son. Jesus sade till henne att inte gråta mer. Läkaren Lukas beskriver vad som sedan hände: ”Därmed gick han [Jesus] fram och rörde vid likbåren, och bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Och den döde satte sig upp och började tala, och han gav honom åt hans mor.” (Lukas 7:14, 15) De som blev ögonvittnen till underverket gav ära åt Gud. Nyheten om uppståndelsen spred sig söderut ända till Judeen och det kringliggande området. Det är intressant att lägga märke till att Johannes döparens lärjungar fick höra talas om underverket och underrättade Johannes om det. Han i sin tur skickade i väg dem för att söka upp Jesus och fråga honom om han var den väntade Messias. Jesus sade till dem: ”Ge er av och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda får sin syn, ofärdiga går omkring, spetälska blir renade, och döva hör, döda blir uppväckta, för fattiga förkunnas de goda nyheterna.” (Lukas 7:22)

Jesus uppväckte sonen till en änka i Nain

Det mest kända av Jesu underverk är det han utförde när han uppväckte sin vän Lasarus. I det här fallet dröjde det något från det att Lasarus dog till dess att Jesus kom hem till familjen. Ja, Lasarus hade varit död i fyra dagar när Jesus slutligen nådde fram till Betania. Jesus sade att stenen som täckte ingången till graven skulle tas bort, men Marta invände och sade: ”Herre, vid det här laget måste han lukta, för det är på fjärde dagen.” (Johannes 11:39) Men även om Lasarus kropp hade börjat brytas ner, var det inget hinder för uppståndelsen. Jesus kallade på honom, och ”ut kom då den man som hade varit död, med fötter och händer lindade i bindlar, och hans ansikte var ombundet med en duk”. Det Jesu fiender därefter gjorde bevisar att det verkligen var Lasarus som hade fått liv igen. (Johannes 11:43, 44; 12:1, 9–11)

Vad drar vi för slutsats av de här fyra berättelserna om personer som blev uppväckta? Var och en av dem återfördes till liv som den person de varit innan. Alla blev igenkända, också av sina närmaste släktingar. Ingen av dem nämnde vad som hade hänt under den korta tid de varit döda. Ingen sade något om att de hade kommit till en annan värld. De verkar alla ha uppstått till god hälsa. För dem var det som om de sovit en stund och sedan vaknat upp, alldeles som Jesus antydde. (Johannes 11:11) Men efter någon tid dog de igen.

Den underbara framtidsutsikten att få återförenas med våra kära

En kort tid efter Owens tragiska död, som vi berättade om i föregående artikel, var hans pappa på besök hos en granne. Där, på ett bord, såg han en löpsedel med en inbjudan till ett offentligt tal som skulle hållas på ett av Jehovas vittnens församlingsmöten. Temat på talet, ”Var är de döda?”, väckte hans intresse. Det var just den fråga han hade ställt sig. Han var med på föredraget och fick verklig tröst från Bibeln. Han fick veta att de döda inte lider. De varken pinas i ett helvete eller tas upp av Gud för att bli änglar i himlen, utan de väntar i graven tills det är tid för dem, däribland Owen, att uppstå. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4)

Vid uppståndelsen kommer anhöriga att få återse sina nära och kära

*  Se boken Människans sökande efter Gud, sidorna 150–154, utgiven av Jehovas vittnen.