Bibeln online: Nya världens översättning av Den heliga skrift

1 När Saul var död och David hade återvänt efter att ha slagit amalekiterna, stannade David kvar i Siklag två dagar. 2 Och på tredje dagen, se, då kom en man från lägret, från Saul, med sina kläder sönderrivna och med jord på sitt huvud; och när han kom till David föll han ner till jorden och kastade sig ner.

3 David sade nu till honom: ”Varifrån kommer du?” Då sade han till honom: ”Från Israels läger, jag kom undan.” 4 Och David sade vidare till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig, det ber jag dig.” Då sade han: ”Folket har flytt från striden, och många av folket har också fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.” 5 Då sade David till den unge mannen som berättade detta för honom: ”Hur vet du egentligen att Saul har dött och även hans son Jonatan?” 6 Då sade den unge mannen som hade berättat detta för honom: ”Jag var av en händelse på berget Gilbọa, och där var Saul, som stödde sig på sitt spjut; och se, vagnförarna och ryttarna hade hunnit upp honom. 7 När han vände sig om och såg mig, då ropade han på mig, och jag sade: ’Här är jag!’ 8 Han sade då till mig: ’Vem är du?’ Och jag sade till honom: ’Jag är en amalekit.’ 9 Då sade han: ’Jag ber dig, ställ dig över mig och ge mig dödsstöten, för krampen har gripit mig, och hela min själ är ännu i mig.’ 10 Så jag ställde mig över honom och gav honom dödsstöten, för jag visste att han inte kunde leva sedan han hade fallit. Och jag tog diademet som han hade på huvudet och armbandet som han hade på armen, och dem för jag nu hit till min herre.”

11 Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och det gjorde också alla de män som var hos honom. 12 Och de höll klagan och grät och fastade ända till kvällen i sorg över Saul och över hans son Jonatan och över Jehovas folk och över Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.

13 David sade nu till den unge mannen som hade berättat detta för honom: ”Varifrån är du?” Då sade han: ”Jag är son till en bofast främling, en amalekit.” 14 David sade då till honom: ”Hur kom det sig att du inte fruktade att sträcka ut din hand för att förgöra Jehovas smorde?” 15 David kallade så på en av de unga männen och sade: ”Gå fram och stöt ner honom.” Och han slog ner honom, så att han dog. 16 David sade sedan till honom: ”Må din blodskuld vila på ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: ’Jag gav Jehovas smorde dödsstöten.’”

17 David sjöng då denna klagosång över Saul och hans son Jonatan, 18 och han sade att man skulle lära Judas söner ”Bågen”. Se! Den är upptecknad i Jashars bok:

19 ”Din prydnad, Israel, ligger slagen på dina höjder.
Ack, de väldiga männen har fallit!

20 Ropa inte ut det i Gat;
förkunna det inte på Ạshkelons gator –
då skulle filistéernas döttrar glädja sig,
de oomskurnas döttrar jubla.

21 Ni Gilbọas berg, må det inte falla dagg eller regn på er, och må det inte finnas fält som ger heliga bidrag;
ty där blev de väldiga männens sköld besudlad,
Sauls sköld, så att ingen var smord med olja.

22 Från slagnas blod, från väldiga mäns fett
vek Jonatans båge inte tillbaka,
och Sauls svärd vände aldrig tillbaka med oförrättat ärende.

23 Saul och Jonatan, älskvärda och ljuvliga medan de levde,
och i döden skildes de inte.
Snabbare än örnar var de,
starkare än lejon.

24 Ni Israels döttrar, gråt över Saul,
som klädde er i scharlakan och prakt,
som satte smycken av guld på era kläder.

25 Ack, de väldiga männen har fallit mitt i striden!
Jonatan ligger slagen på dina höjder!

26 Jag är djupt bedrövad för din skull, min broder Jonatan,
mycket ljuvlig var du för mig.
Din kärlek var mer underbar för mig än kvinnors kärlek.

27 Ack, de väldiga männen har fallit
och krigsvapnen förstörts!”