Du kanske tänker: Blodtransfusioner är riskfyllda, men finns det några fullgoda alternativ? Det är en bra fråga, och lägg märke till ordet "fullgoda".
Alla människor, också Jehovas vittnen, vill ha effektiv läkarvård av hög kvalitet. Doktor Grant E. Steffen framhöll två viktiga faktorer: "Läkarvård av hög kvalitet innebär att de faktorer som ingår i vården har förmågan att uppnå berättigade medicinska och icke-medicinska mål." (The Journal of the American Medical Association, 1 juli 1988) "Icke-medicinska mål" omfattar bland annat att inte kränka patientens etiska principer eller på bibeln grundade samvete. — Apostlagärningarna 15:28, 29.
"Vi måste dra slutsatsen att det för närvarande ges blodkomponenter åt många patienter som omöjligen kan ha någon nytta av transfusion (blodet behövs inte) men ändå utsätts för en betydande risk för icke önskvärda verkningar. Ingen läkare skulle medvetet vilja ge en patient en behandling som inte kan göra någon nytta, men däremot skada, men det är precis vad som sker när man ger blod i onödan." — Transfusion-Transmitted Viral Diseases (Transfusionsöverförda virussjukdomar), 1987. |
Finns det berättigade och effektiva sätt att lösa allvarliga medicinska problem utan att använda blod? Glädjande nog är svaret ja.
De flesta kirurger har hävdat att de gett blod endast när det varit absolut nödvändigt, men efter aidsepidemins utbrott minskade deras användning av blod hastigt. I en ledarartikel i Mayo Clinic Proceedings (september 1988) hette det att "en av de få fördelarna med epidemin" var att den "resulterade i olika strategier från patienternas och läkarnas sida för att undvika blodtransfusion". En representant för en blodbank förklarar: "Det som har förändrats är budskapets intensitet, sjukhusläkarnas mottaglighet för budskapet (på grund av ökad insikt om riskerna) och kravet på att man tar olika alternativ i övervägande." — Transfusion Medicine Reviews, oktober 1989.
Lägg alltså märke till att det finns alternativ! Det förstår man när man tänker på varför blodtransfusioner ges.
Hemoglobinet i de röda blodkropparna transporterar syre, som är nödvändigt för god hälsa och liv. Om någon har förlorat ganska mycket blod, kan det alltså tyckas logiskt att helt enkelt ersätta det. Normalt har man omkring 140 eller 150 gram hemoglobin per liter blod. (Ett annat mått på koncentrationen är hematokritvärdet, som normalt ligger på omkring 45 procent.) Den allmänt godtagna "regeln" var att ge en patient blodtransfusion före operationen, om hans hemoglobinvärde var under 100 (eller hematokritvärdet under 30 procent). Den schweiziska tidskriften Vox Sanguinis (mars 1987) meddelade att "65 % av [narkosläkarna] krävde att patienterna skulle ha en hemoglobinhalt av 100 g/l före operationen vid elektiv kirurgi [dvs. operationer som inte behöver utföras omedelbart]".
Men vid en konferens om blodtransfusion år 1988 frågade professor Howard L. Zauder: "Hur fick vi detta ’magiska tal’?" Han förklarade: "Vad som ligger bakom kravet att en patient skall ha 100 gram hemoglobin (Hb) per liter innan man ger honom narkos är skrudat i tradition, höljt i dunkel och obekräftat av kliniska eller experimentella fakta." Föreställ dig hur många tusen patienter som fått blodtransfusioner på grund av detta "dunkla, obekräftade" krav!
Någon kanske undrar: Varför har man normalt ett hemoglobinvärde på 140, om man kan klara sig med mycket mindre? Orsaken är att man då har en avsevärd reserv när det gäller syretransporteringsförmåga, så att man kan klara av kroppsansträngningar och tungt arbete. Undersökningar av patienter med blodbrist visar till och med att "det är svårt att upptäcka någon brist på arbetsförmåga trots att hemoglobinhalten inte är högre än 70 g/l. Vid andra undersökningar har man funnit bevis för endast måttligt nedsatt funktion." — Contemporary Transfusion Practice, 1987.
Vuxna klarar sig alltså med ganska lågt hemoglobinvärde, men hur är det med barn? Doktor James A. Stockman säger: "Med få undantag får för tidigt födda barn en nedgång i hemoglobinvärdet under en till tre månader efter födelsen. . . . Indikationerna för att ge blodtransfusion åt spädbarn är inte väl definierade. Ja, många spädbarn tycks tolerera anmärkningsvärt låga hemoglobinhalter utan några synbara kliniska svårigheter." — Pediatric Clinics of North America, februari 1986.
"Somliga medicinska skribenter har förklarat att så låga hemoglobinvärden som 20 till 25 gram per liter kan vara acceptabla. . . . En frisk person kan tolerera en 50-procentig förlust av antalet röda blodkroppar och vara nästan helt utan symptom, om blodförlusten sker successivt under en viss tid." — Techniques of Blood Transfusion, 1982 |
Men detta betyder inte att man inte behöver göra något när någon förlorar en stor mängd blod i samband med en olyckshändelse eller en operation. Om förlusten är hastig och stor, sjunker patientens blodtryck, och han kan drabbas av chock. Det som i första hand behövs är att blödningen stoppas och att vätskevolymen i blodkärlen återställs. På så sätt förhindras chock, och de kvarvarande röda blodkropparna och andra komponenter i blodet kan fortsätta att cirkulera.
Den förlorade vätskan kan ersättas utan att man använder helblod eller blodplasma.* Olika vätskor som inte innehåller blodkomponenter är effektiva plasmasubstitut. Den enklaste är vanlig koksaltlösning, som är både billig och väl förenlig med vårt blod. Det finns också vätskor med speciella egenskaper, till exempel dextran, Haemaccel och Ringers laktatlösning. Hydroxietylstärkelse är ett relativt nytt plasmasubstitut som används bland annat i USA, och "det kan utan risk rekommenderas åt de [brännskade]patienter som har invändningar mot blodprodukter". (Journal of Burn Care & Rehabilitation, januari/februari 1989) Sådana vätskor har definitiva fördelar. "Kristalloida lösningar [t. ex. vanlig koksaltlösning och Ringers laktat], dextran och hydroxietylstärkelse är relativt icke-toxiska och billiga, lätta att ha till hands, kan förvaras vid rumstemperatur, kräver ingen korstestning och är fria från risken för transfusionsöverförda sjukdomar." — Blood Transfusion Therapy— A Physician’s Handbook (Blodtransfusionsterapi — en läkarhandbok), 1989.
Men du kanske frågar: Hur kan det komma sig att ersättningsvätskor utan blodbeståndsdelar fungerar bra, när man behöver röda blodkroppar för att transportera syre ut i kroppen? Som tidigare nämnts har vi en syretransportreserv. Om man förlorar blod, träder en fantastisk kompensationsmekanism i verksamhet. Hjärtat pumpar mer blod än vanligt per slag. Eftersom det förlorade blodet ersatts med en lämplig vätska, flyter det nu utspädda blodet lättare, också i de små blodkärlen. Till följd av kemiska förändringar avges mer syre till vävnaderna. Dessa anpassningar är så effektiva att syretransporten kan bli omkring 75 procent av den normala, även om bara hälften av de röda blodkropparna finns kvar. En patient som är i vila förbrukar bara 25 procent av det syre som finns tillgängligt i blodet. Och de flesta narkosmedel minskar kroppens behov av syre.
HUR KAN LÄKARE GE HJÄLP? |
