Återställelse till liv

"Se! Jag gör allting nytt"

Trots att Guds Son blev dödad av sina fiender, förlorade han inte rätten till fullkomligt mänskligt liv, för han hade bevarat sin ostrafflighet inför Gud. Men hur skulle Jesus kunna bruka denna värdefulla tillgång, rätten till mänskligt liv, till nytta för människosläktet, då han låg död i graven? Det var här som Jehova utförde ett annat underverk, det första i sitt slag. Då Jesus befann sig i graven på tredje dagen, uppreste Jehova honom ur döden, nu som en odödlig andevarelse. (Romarna 6:9; 1 Petrus 3:18) För att befästa tron på uppståndelsen materialiserade Jesus sig i mänskliga kroppar och visade sig vid olika tillfällen för sina lärjungar, en gång för mer än 500 av dem. Ingen av dessa, inte heller aposteln Paulus, som längre fram blev tillfälligt blind genom att han fick se den förhärligade Jesus visa sig för honom, hade något skäl att tvivla på det mirakel som Jesu uppståndelse utgjorde. — 1 Korinthierna 15:3—8; Apostlagärningarna 9:1—9.

Efter 40 dagar for den uppståndne Jesus upp till Guds närvaro i himlarna för att där frambära värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer som en lösepenning för mänskligheten. "Men denne har framburit ett enda slaktoffer för synder för beständigt och har satt sig på Guds högra sida och väntar från den tiden tills hans fiender blir lagda som en pall för hans fötter." (Hebréerna 10:12, 13) De första som blir befriade förmedelst denna lösen är den "lilla hjorden" av trogna kristna, "som hör Kristus till". (Lukas 12:32; 1 Korinthierna 15:22, 23) Dessa "köptes från människorna", och i uppståndelsen blir de följaktligen förenade med Kristus som andevarelser i himlarna. (Uppenbarelseboken 14:1—5) Men hur förhåller det sig med de många människor som nu ligger döda i sina gravar? Då Jesus var på jorden, sade han att hans Fader hade gett honom myndighet att döma och att ge liv. Han tillade: "Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, . . . till en . . . uppståndelse." (Johannes 5:26—29) Han skall föra dessa tillbaka till liv på den paradisiska jorden.

Lägg märke till Jesu ord: "Förundra er inte över detta." Ja, hur kan någon som varit död länge befrias från döden och föras tillbaka till livet? Har inte hans kropp vänt åter till stoftet? En del av de partiklar som den kroppen bestod av kan rentav ha blivit upptagna i andra levande ting, såsom växter och djur. Men uppståndelsen innebär inte att samma kemiska beståndsdelar fogas samman igen. Den innebär att Gud återskapar samma person, med samma personlighet. Han frambringar en ny kropp av ämnena i jorden, och i den kroppen placerar han samma karakteristiska drag, samma utmärkande egenskaper, samma minne, samma livsmönster som personen i fråga hade byggt upp fram till sin död.

Du har kanske varit med om att ditt hus, som du tyckte så mycket om, brann ner. Men du kunde lätt få ett likadant hus återuppbyggt, för mönstret till alla de kära detaljerna finns mycket klart bevarat i ditt minne. Helt säkert kan då Gud, som är minnesförmågans upphovsman, återskapa människor som han har bevarat i sitt minne, därför att han älskade dem. (Jesaja 64:8) Det är därför Bibeln använder uttrycket "minnesgravar". När Guds bestämda tid är inne att återföra de döda till livet, kommer han att utföra detta underverk, alldeles som han utförde ett underverk då han skapade den första människan, bara med den skillnaden att han den här gången kommer att utföra detta underverk många gånger om. — 1 Moseboken 2:7; Apostlagärningarna 24:15.

Gud kommer att återföra människor till livet med utsikten att aldrig mer behöva dö bort från jorden. Men hur är evigt liv på jorden möjligt? Det är möjligt och säkert och visst, därför att det är Guds vilja och uppsåt. (Johannes 6:37—40; Matteus 6:10) Den enda orsaken till att människan dör bort från jorden nu är att hon har ärvt döden från Adam. Men när vi tänker på hur oändligt många underbara ting det finns på jorden, som det var meningen att människan skulle få njuta av, är en kort livslängd om mindre än hundra år alldeles för kort! Då Gud gav denna jord åt människors barn, var det hans syfte att människan skulle fortsätta att leva för att kunna njuta av prakten i hans skapelse, inte bara i hundra år eller rentav i tusen år, utan för alltid! — Psalm 115:16; 133:3.